Helgen bara försvann, lika snabbt som den kom… På lördagen tog jag mig ut till Bussjö för en löptur. Har inte sprungit där sedan i somras. Rundan är drygt 5km. Det var jobbigt kan jag säga, snöade gjorde det också… Men runt tog jag mig, tyvärr var det nog sista gången med utespring för det här året… Idag blir det löpbandet på gymmet. Går inte att springa lika långt, eller, visst går det, men det är så otroligt tråkigt. Efter 3km dör min själ, så i vinter blir det inte mer än så och det får lov att vara okej.
Igår startade min dag helt fantastiskt. Jag hade cellprovsmottagning på morgonen och den första kvinnan som kom in berättade att hon var jätterädd och att hon upplevde dessa situationer som mycket jobbiga. Hon hade dessutom en fundering kring sitt underliv som hon ville att jag skulle kika på. Egentligen är det så att man inte gör annat än cellprovet, då tiden inte räcker för något annat (7min/patient). Men eftersom jag tar prover utöver ordinarie personal och i och med hennes rädsla, så tyckte jag att det var rimligt att göra allt i ett. Vi gjorde det vi skulle och efteråt pratade vi igenom det hela. När hon sedan skulle gå, kom hon fram och gav mig en lång kram och viskade tack. Det gjorde min dag. Att få ett sådant erkännande av någon som jag inte känner, som inte var bekväm med situationen. Men som ändå tyckte att jag förtjänade en kram. Det värmde verkligen och jag kände att jag faktiskt kan göra skillnad, för någon i alla fall ☺️
