Är inne i en veckas nattjobb, med ett avbräck på torsdag då vi firar studenten. Kvällen började med två förlossningar, men nu är det relativt lugnt och det tycker jag är en nattarbetares värsta mardröm. Tiden kryper fram, en minut känns som tio minuter, minst… Tur det finns kaffe när tröttheten smyger sig på.

Ute ser det dystert ut och inne är korridoren utanför fikarummet tomt

Att jobba natt är som att befinna sig i en annan dimension, en ny värld som man inte riktigt känner igen. Jag upplever att människor, både kollegor och föräldrapar, öppnar sig mer på natten. Som att mörkret och den gemensamma vakenheten när resten av världen sover, gör att rädslan för att öppna sig för en främling får ge vika, för i natten finner vi en gemenskap. Det låter kanske flummigt och det kan vara tröttheten i kombination med kaffet som ger sig uttryck. Men jag tror ändå det ligger någon mån av klar sanning i det. Vore intressant att höra hur andra upplever nattjobb ?